Då var den igång, säsong nummer fyra. Man spenderar mer tid till att kolla snörapporten än något annat. Hittills har flingorna varit en ständig följeslagare i den kalla bergsluften. Träden i byn är snöbeklädda precis som de bör vara så här i juletider. Dem lägger föresten ner otroliga resurser på att klä dem i julbelysning, dem har kämpat tappert i två månader med att sätta upp tusentals ljusslingor i alla julens färger.
Att några grader Celsius kan vara skillnaden mellan ett helvetesregn och ett tyst mjukt snöfall är fantastiskt. Ett vitt täcke som, beroende på bergets lutning, gör att man får känslan av man har tagit kontroll över gravitationen. Man känner sig som en mästare utav en av universums fyra krafter. Man faller med stil precis som Buzz Lightyear i Toy Story. Underbart.
Vårt lilla kollektiv här på St. Andrews Way är fullsatt för säsongen och en närmast familjär stämning råder. Julgranen är på plats och det lilla julpynt vi hittat är strategiskt utplacerat. Vi har olika bakgrunder men samma äventyrslust och kärlek till skidåkning. Någon har hittat sin plats i livet, andra är här på obestämd tid och en annan vill se sig om i världen innan det är dags att bli den de förväntas bli. Själv vet jag ingenting alls och det känns okej.
Kroppen börjar så sakteliga vakna till liv och träningsvärkens inverkningar bli mindre för var dag. "- Nu måste jag snart börja försäsongsträna", samma tanke har rullat runt i huvudet de senaste somrarna men icke. Det får man sota för nu. Man blir lite trött på sin taskiga karaktär men eftersom det är försent så är det inte mycket att bry sig om. Orken är åtminstone bättre nu än för några veckor sedan och åkningen går åt rätt håll, alltså uppåt och inte neråt även om det kan verka motsägelsefullt.
God jul
/Gabbe
Måndag till fredag, en hel veckas jobb. Minus 40 timmar fritid, denna fritid som vi alla aktar så högt. Trots detta så har jag hunnit med mer, lagat bättre mat och sovit som en prins. Rutiner är något som jag alltid underskattat. Dessa rutiner fick mig att laga kålpudding (just det mamma, kålpudding), något som jag aldrig trodde jag skulle göra. Det var inte så att jag hade ingredienserna hemma heller utan tog god tid på mig med inköpslista och receptläsning. När jag i mataffären gav mig fan på att hitta lingonsylten var känslan skrämmande vuxen.
Igår kväll, en fredagskväll, mitt i en session av dammsugande ser jag att mina växter i fönstret ser ledsna ut. Jag stänger av dammsugaren och ger dem vatten. Minuten senare när jag inspekterar mitt verk passar den till bredden fyllda tvättkorgen inte längre in i det annars väl iordningställda rummet. I samma stund är jag på väg ner för trappan med tvättkorgen i handen. Men här måste det ansvarslösa barnet inom mig andas igen och jag förstår plötsligt vad jag håller på med. Jag sätter trots det igång tvättmaskinen men intar därefter viloläge. Något skärrad av kvällens ordentliga försmak av vuxenlivet.
Kanske är det därför som jag idag sitter och skriver av mig medan den djupfrysta köpepizzan bakas i ugnen. Ölen kyls till drickbar temperatur i frysen som jag förövrigt inte har en tanke på att frosta av.
Skärpning Gabbe, du har inte lekt färdigt ännu.
/Gabbe
Det var nog tur att jag valde att åka hit tidigt. Nu så här i början av november blåser det runt lika många Cv:n som löv på gatorna i Whistler och högen på mitt jobb (känns bra att kunna säga det) fyller en skrivbordslåda utan problem. Så många nya ansikten i byn, alla med samma oroliga/skräckslagna/lyckliga leende. De rättar till frisyren efter minsta vindpust samtidigt som de huttrar något eftersom de tog finjackan istället för varmjackan. Det här måste vara en utav de få tider på året då den färgglada mössan inte är den vanligaste huvudbonaden i Whistler. Själv har man aldrig varit i den situationen, jag visste i alla fall vart jag skulle gå när jag började söka jobb. Nu ser man stora kartor vecklas ut, de vänds och vrids på, ansiktet bakom tittar upp en sekund för att sedan titta ner igen, sen vänder ansiktet på klacken och går åt motsatt håll.
Vad händer annars då? Inte mycket, Björk har slutat jobba och jag börjar så sakteliga. Basse fick en volontärposition för berget och därmed ett säsongskort, vilket firades ordentligt i lördags.
/Gabbe
Det var inte lätt att stiga upp en morgon som denna. Regnet höll mig vaken hela natten. Lika många gånger som dropparna slog mot mitt fönster, lika många gånger funderade jag på hur mycket snö som lägger sig på berget. Snötillverkningen där uppe ligger 2 hela veckor före schemat, största mängden snö den 28/10 på 6 år. Vi kan nog vänta oss en bra bas som sparar skidorna lite. Det verkar ju bra, men säger inte mycket om hur säsongen kommer bli. Säsonger kan bli snöfattiga, det vet jag av egen erfarenhet. Blå-is kan vara lika jävligt som en backe fylld med sten. Försöker att inte skena iväg för mycket i drömmarna, bättre att bli överlycklig när snön faktiskt kommer. Det är dock en ständig kamp, svårt att inte se sig själv i midjedjupt puder, svårt att inte låta pulsen skjuta i höjden när man fantiserar om stora dropp ner i underbart fluff. Enough!
Vi håller på att fylla det tomma rummet vi har i huset och igår hade vi 5 tjejer här som var intresserade. Det fina med Whistler är att det finns mycket folk som köar för att få flytta in, i vilket rum som helst. Det ger oss möjligheten att välja en någon som passar in bland oss andra. Sen ser man självklart inte alla sidor utav en person efter ett möte men det ger oss en bra utgångspunkt. Hade varit skönt att inte bo med en full blown alcoholic igen. Vi håller tummarna för att vår magkänsla går att lita på.
Eftersom bloggen låg nere förra vintern så kan det väl vara på sin plats att berätta lite om hur vi bor, eftersom vi bor i samma hus. Området heter Whistler Cay Heights och vi har 20 minuters gångmarch till första liften, 10 minuter till byn, ett mycket bra läget helt enkelt. Genom en liten lucka i skogen ser vi Blackcomb (ett utav de två berg som utgör sjävla resorten) vilket är bra för att tagga till på morgonen. Huset består av fyra rum som har varsitt badrum, ett två-mannarum och ett litet skyffe jämte köket som delar på ett badrum. Utöver det så har ägarna ett eget tillhåll med egen ingång. Ägarna är här någongång då och då men låter oss sköta oss själva. Det är ett äldre par från Vancouver och maken är Fd lagkamrat med Börje Salming (lite coolt ändå?).
Just nu är Sverige, England och Kanada (Québec) representerade i hushållet. Snart kanske Australien kan läggas till på den listan, men det återstår att se. Vi kanske kan få till någon typ av presentation av dessa glada människor framöver, om de vill det förstås.
Här bor vi alltså, ett märkligt bygge med konstiga vinklar och vråer.
/Gabbe
Till vänster kan ni nu hitta en liten box med videoklipp av och med människor som inspirerar oss på ett eller annat sätt. Kommer osökt att tänka på hur smidigt det är att leva på 2010 talet. Söka inspiration på VHS måste ha varit ett heltidsjobb. I vilket fall, Vi kommer att lägga till klipp som ger oss lite extra pepp under säsongen. Lyckas vi filma nått eget så får vi hitta en annan plats för det. Kommer fortsätta göra ändringar i designen på bloggen, vilket kan medföra lite störningar. Detta beror på att jag mest sitter och gissar när jag försöker skriva koden. Försöker att inte bli arg men det går sådär. Men bäst att fixa med det nu när vi har tid.
Dagarna som gått har varit minst sagt lugna, Basse har varit sjuk, en annan har varit ledig och vädret har inte inbjudit till utomhus aktiviteter. Kaffet har gått åt om man säger så.
/Gabbe
