Naken i snö

Det var inte lätt att stiga upp en morgon som denna. Regnet höll mig vaken hela natten. Lika många gånger som dropparna slog mot mitt fönster, lika många gånger funderade jag på hur mycket snö som lägger sig på berget. Snötillverkningen där uppe ligger 2 hela veckor före schemat, största mängden snö den 28/10 på 6 år. Vi kan nog vänta oss en bra bas som sparar skidorna lite. Det verkar ju bra, men säger inte mycket om hur säsongen kommer bli. Säsonger kan bli snöfattiga, det vet jag av egen erfarenhet. Blå-is kan vara lika jävligt som en backe fylld med sten. Försöker att inte skena iväg för mycket i drömmarna, bättre att bli överlycklig när snön faktiskt kommer. Det är dock en ständig kamp, svårt att inte se sig själv i midjedjupt puder, svårt att inte låta pulsen skjuta i höjden när man fantiserar om stora dropp ner i underbart fluff. Enough!

 

Vi håller på att fylla det tomma rummet vi har i huset och igår hade vi 5 tjejer här som var intresserade. Det fina med Whistler är att det finns mycket folk som köar för att få flytta in, i vilket rum som helst. Det ger oss möjligheten att välja en någon som passar in bland oss andra. Sen ser man självklart inte alla sidor utav en person efter ett möte men det ger oss en bra utgångspunkt. Hade varit skönt att inte bo med en full blown alcoholic igen. Vi håller tummarna för att vår magkänsla går att lita på.

 

Eftersom bloggen låg nere förra vintern så kan det väl vara på sin plats att berätta lite om hur vi bor, eftersom vi bor i samma hus. Området heter Whistler Cay Heights och vi har 20 minuters gångmarch till första liften, 10 minuter till byn, ett mycket bra läget helt enkelt. Genom en liten lucka i skogen ser vi Blackcomb (ett utav de två berg som utgör sjävla resorten) vilket är bra för att tagga till på morgonen.  Huset består av fyra rum som har varsitt badrum, ett två-mannarum och ett litet skyffe jämte köket som delar på ett badrum. Utöver det så har ägarna ett eget tillhåll med egen ingång. Ägarna är här någongång då och då men låter oss sköta oss själva. Det är ett äldre par från Vancouver och maken är Fd lagkamrat med Börje Salming (lite coolt ändå?).

Just nu är Sverige, England och Kanada (Québec) representerade i hushållet. Snart kanske Australien kan läggas till på den listan, men det återstår att se. Vi kanske kan få till någon typ av presentation av dessa glada människor framöver, om de vill det förstås.

 

Här bor vi alltså, ett märkligt bygge med konstiga vinklar och vråer.

 

/Gabbe

 

 

 

 

 

Till vänster kan ni nu hitta en liten box med videoklipp av och med människor som inspirerar oss på ett eller annat sätt. Kommer osökt att tänka på hur smidigt det är att leva på 2010 talet. Söka inspiration på VHS måste ha varit ett heltidsjobb. I vilket fall, Vi kommer att lägga till klipp som ger oss lite extra pepp under säsongen. Lyckas vi filma nått eget så får vi hitta en annan plats för det. Kommer fortsätta göra ändringar i designen på bloggen, vilket kan medföra lite störningar. Detta beror på att jag mest sitter och gissar när jag försöker skriva koden. Försöker att inte bli arg men det går sådär. Men bäst att fixa med det nu när vi har tid.

 

Dagarna som gått har varit minst sagt lugna, Basse har varit sjuk, en annan har varit ledig och vädret har inte inbjudit till utomhus aktiviteter. Kaffet har gått åt om man säger så.

 

/Gabbe

På väg hem till Sverige utan pengar och utan ett jobb var det svårt att föreställa sig hur nästa säsong skulle möjligöras. En sak gjorde jag klart för mig; det går inte för sig att göra någon typ av halv-säsong. Det medförde ett gäng problem. Det fanns inte nog med tid att spara ihop tillräckligt med pengar för att klara ytterligare en säsong i Whistler, utan att samtidigt jobba. Vilket öppnar upp för nästa problem, arbetsvisum. Eftersom jag redan slösat bort ett års Kanadensiskt arbetsvisum utan att jobba så var det verkligen inte skrivet i sten att jag skulle få ett till. Sen är det så klart det där med jobb och boende när man väl kommit fram.

Med detta i huvudet landar jag alltså i Sverige. De första dagarna i Sverige tänkte jag inte speciellt mycket på det lilla livspussel jag just redogjort för. Det var helt enkelt bara skönt att träffa folket hemma och njuta av sommarvärmen. Efter en vecka hemma får jag ett sommarjobb, kyrkovaktmästare. Jag är oerhört tacksam att jag fick chansen att prova på det och samtidigt börja spara pengar till vintern. Nu var åtminstone sommaren räddad och första pusselbiten på plats. När augusti började närma sig och tiden på kyrkogården nästan var till ända. Så får jag veta att har några veckors jobb på Horda Stans, fabriken som alltid givit mig en chans fast än de vet att jag försvinner när det blir vinter. Jag är mycket tacksam.

Mitt i detta väntar jag på att mitt visum ska bli godkänt, en väntan som tar på psyket eftersom det är den viktigaste biten. Utan visum inget Whistler. Självklart har mäniskorna på ambassaden semester till mitten på september så att åka innan dess är inte aktuellt. Tillslut så får jag ett mail från dem, öppnar och inser att jag har ett arbetsvisum. Nu börjar det hända grejer, inom en timme har jag min flygbiljett och planet lyfter efter 48 timmar. Tillbaks i Whistler efter 72.

Såhär i efterhand så inser jag att jag kunde ha tagit det lite lugnare, jag har aldrig varit så trött i hjärnan som dagen då jag kom hit igen. Allt hände så fort att jag hade svårt att förstå vart jag var när jag vaknade upp första morgonen. Det märkligaste var nog att det kändes mer som att komma hem än att åka ut på äventyr.

Nu har det gått 22 dagar sen jag kom hit och sedan i söndags har jag inte ett enda problem i hela världen. Jag fick nämligen jobb och satte där med den sista pusselbiten på plats. Den känslan är helt klart ovanlig, man längtar alltid efter något och har alltid något som man behöver styra upp.

Men just nu så är mitt liv i ordning och jag är på den plats jag vill vara. Om jag får frågan; "Vad behöver du i ditt liv?" Så kan jag svara ett ärligt; ”Ingenting".

/Gabbe