Det går fort nu, från nybörjare till störtloppsproffs på mindre än 2 veckor. Det är i vilket fall slutsatsen man kan dra om man tar sig en titt på Adams stavar. Anja P är avundsjuk.
Kl. 03.50 vaknade vi av det tyska kommandot; AUFSTEHEN!
Det var såklart bakrute-chattarna som var i farten. Vi lyckades inte få tag i dem denna gången heller. Det fanns dock en ny text på bilen i morse. Den berättade klart och tydligt var de skulle befinna sig ikväll och vad de skulle ha på sig.
Så ikväll bär det av mot St. Anton för vidare utredning! /Gabbe och Adam
Sedan några dagar har vi varje morgon upptäckt små textrader på vår smutsiga bakruta.
Första dagen fanns texterna; "Welcome to Strengen", "Sweden <3" och "Svensk killar knullar brå". Så efter detta har vi fört en konversation. Vi har ingen aning om vilka detta kan vara och till vår "förskräckelse" så knackade någon på fönstret ikväll. De sprang iväg men Adam lyckades trots detta nästan bjuda in en mörk silhuett på en öl. Vem vet, snart kanske vi får prata på riktigt med dessa märkliga typer.
När vi kom till berget i morse så möttes vi utav en hel del puder. Men något som förbryllade oss var hur lite folk det var. Det var bara att tacka och ta emot. Hela dagen var underbar, nästan. Det skulle inte varit sista åket men det fick det bli. Vi hade ingen mer tur att förbruka.
Vi hittade ett långt åk, fullt med små hopp och dropp. Vi visste att det kommer en transportsträcka så vi kunde inte köra vilse. Precis när vi ser transporten så ser vi också hur vägen dit ser ut. Ett vattenfall/ravin, det går inte se vad som finns efter den eller för den delen hur högt det är. Men det fanns en väg ner men den skulle vi behöva klättra ner för. Sagt och bestämt, vi klättrar. Det tog ungefär 5 sek innan Adam förlorade fotfästet och i kalabaliken störtar vi båda mot en okänd klippkant. När vi några sekunder senare vaknar upp nedanför klippan inser vi att det gick okej.
En snowboardåkare i 45 årsåldern syns nu där uppe där vi nyss varit. Han kastade ner Adams skida som lyckligtvis var det ända som blev kvar där uppe. Man skulle ju kunna tro att han lärde sig nått av vårt försök. Icke, sekunden senare flyger den medelålders mannen utför precis samma kant.
Nu är det inte meningen att det här ska låta livsfarligt på nått vis, men det var så det kändes innan vi sett att det bara var 3m och inte 20m. /Gabbe
Ne precis som Dr. Alban säger så har vi inget kokain... men det gör detsamma.. enligt Ola Rapace (hänvisar till Aftonbladet) så är det ändå en svennedrog. Så utan kokain försmäktar vi nu på denna ö/berg.
Efter en mycket välplanerad vecka så fick vi idag åka lite puder. I onsdags gick vi ut i St. Anton, det var mycket trevligt förutom att någon buse hade ätit upp all vår ost dagen där på. Ja planen var att dricka på onsdag, vara dålig på torsdag och till sist få åka skidor på fredagen då alla snö hade trillat ner.
Fina "fitt" fredagsmorgon vi älskar dig. Efter att ha vaknat tidigt för att vara först till liften upptäckte jag och min trogne kompanjon GP att 740 satt fast! Lungt då vi plockade fram snökedjorna. Frid och fröjd tills vi var ca 2 km från St. Anton.. Skrammel rassel från vänster bakhjul, snökedjan var kaputt :( skit i det.
Framme äntligen.. Efter att ha fått två åk tror jag så tänkte berget: OHO! tredje gången gillt nu killar. Efter att bytt ut den fina puderåkningen mot klipp och stenåkning åkte jag ner själv från berget medans Gabbe tog liften ner. Inga brutna ben, bara brutna skidor.. Nu tänkte vi att den fina dagen var över, men icke! Gabbe lämnade in sina nya skrotiga skidor och fick de fixade på 20 min och 10 €. Så glada i hågen drog vi vidare upp på berget och trodde att inget mer ont kan hända idag. Fel hade vi. I vår extas påväg ner i pudret gjorde jag en "snygg vänstersväng" och Gabbe gjorde en "snygg högersväng" vilket ledde till en väldigt intim sekund i backen.. Efter vi båda slutat att utforska olika stjärnkonstilationer tog vi oss ner. Efter att ha bevandrat oss i astronomi/astrologi (care) så fick vi ett par fina och ett par mindre fina åk och till slut tog vi oss hem oskadda.
Nu har vi haft 4 dagar i snön. Adam kör på, lär sig nya saker varje dag. Måste vara kul att utvecklas så snabbt. Själv försöker jag komma tillbaka till samma nivå jag avslutade på. Det är lite frustrerande men det två senaste dagarna har mycket kommit tillbaka.
Vi har åkt runt och kollat pisterna och mest tränat teknik. Kastat ett öga på parken men jag låter nog åkningen sjunka in lite innan det blir en dag där. Det blir snart dock, hoppen ser riktigt trevliga ut.
Säsongarkänslan har smugit sig på lite nu. För mig betyder det mest att livet är som vanligt med den lilla skillnaden att jobbet är utbytt mot skidåkning. Undrar om man någonsin kommer vilja sluta leva såhär. / Gabbe
Marschen
Kl. 1210 den fjärde Januari, vagnen rullar ut från hemorten. Den över 20 timmar långa färden har startats. Ska vagnen hålla? Ska vi lyckas navigera bland fartdårar i Tyskland? Redan i Ljungby funderade vi på om vi inte skulle skrivit ut en vägbeskrivning. Köpte i alla fall en kartbok i Lund. Någonstans i Danmark började vi själva förstå att resan hade börjat. I Rödby körde vi på en nästan tom färja. Dags för en longboardtur? Adam gav det ett försök, värdelöst, alldeles för halt. Puttgarden kändes som ett nytt startskott, för nu var det bara framåt som gällde, 1100 km kvar. Strax utanför Lübeck började vagnen låta illa. Lekmän som vi är, säger vi att det var någonstans i växellådstrakten. Det slutade ganska omgående, men upplevelsen gjorde att nerverna var på bristningsgränsen i över 300 km. Därefter rullade det bara på tills dess vi äntrade Schweiz.
Slaget vid Luzern Vi hade inte långt kvar till vårt mål, Engelberg, när vi närmade oss Luzern. Vår färd hade hittills inte gästats av särskilt många medtraffikanter. 0800, fiendetrupper i hundratal. Det tvingade upp hastigheten och utan sömn på ett dygn låg vi snabbt i underläge. Som om det inte var nog med det anslöt solen till striden. Kombinationen sol, smutsig vindruta och trötta ögon verkade som en chockgranat. Det var ren panik, vissa sträckor kunde vi lika gärna kört med ögonbindel. Det var ett under att vi kom ur situationen med bara en tvärnit och ca 600 svordomar.
Upprättandet av förläggning i Engelberg
Trötta och slitna efter att har erövrat hela föregående dygn parkerade vi vagnen och fortsatte till fots. Eftersom sista ordet från hostelet varit att det var fullt så var stämningen tryckt. I tystnad marscherade vi genom den lilla alpbyn och drömde var för sig om en dusch och en säng. Vi hittade till slut hostelet och gick in. Tur, två bäddar hade precis blivit lediga. Stridsparet går i däck.
Efter en sen revelj drog vi ut på byn för att söka oss en mer permanent förläggningsplats. Att det skulle bli svårt i den okända terrängen var vi medvetna om. Att det skulle vara omöjligt var dock en överraskning. Efter två dagar och ett gäng besök på diverse bostadskontor och ett flertal telefonsamtal gav vi upp. Stridsvärdet var vid detta tillfälle mycket lågt. Nog för att vi hade viktigare saker att göra, men stridsvärdet måste höjas.
Bakhållet vid Edenbar
Redan efter första ölen kändes det bättre. En kille i gult pannband på andra sidan baren var redan kraftigt förfriskad. Till skillnad från dennes följeslagare som tog det lugnt. Två öl, tre öl, vi hade glömt allt om boendekrisen. Fokus låg nu på den ena bartendern. Vem skulle få äran att gifta sig med henne? Innan handgemäng hade blivit något alternativ så tog vi en tequila, det gjorde troligtvis alla andra på stället också. Full strid. Innan vi förståt vad som hände kom hela stället i gungning. Killen i gult pannband styrde med järnhand, när han dansade dansade alla. Nu var det ju "tyvärr" så att han inte bara dansade på golvet. Glas sparkades från bardisken och delar av inredningen blev till skrot när folket började de "högre" dansgolven. Allt efter detta är en dimma.
Öster ut
En dag senare hade hjärnhalvorna avslutat en lång och smärtsam strid (troligtvis med stora förluster på båda sidor). Det var dags att fara vidare. St. Anton var det nya målet (eller det ursprungliga). Allt kändes bättre och redan dag två fick vi nys om ett boende en bit utanför St. Anton. Vi slog oss ner på ett trevligt gasthaus i ett par dagar tills det blev dags att titta på stället. Det var litet men billigt så vi slog till direkt. Nu börjar vårt äventyr bland bergen! /Gabbe och Adam
Kl. 03.50 vaknade vi av det tyska kommandot; AUFSTEHEN!
När vi kom till berget i morse så möttes vi utav en hel del puder. Men något som förbryllade oss var hur lite folk det var. Det var bara att tacka och ta emot. Hela dagen var underbar, nästan. Det skulle inte varit sista åket men det fick det bli. Vi hade ingen mer tur att förbruka. 
Nu tänkte vi att den fina dagen var över, men icke! Gabbe lämnade in sina nya skrotiga skidor och fick de fixade på 20 min och 10 €. Så glada i hågen drog vi vidare upp på berget och trodde att inget mer ont kan hända idag. Fel hade vi. I vår extas påväg ner i pudret gjorde jag en "snygg vänstersväng" och Gabbe gjorde en "snygg högersväng" vilket ledde till en väldigt intim sekund i backen.. Efter vi båda slutat att utforska olika stjärnkonstilationer tog vi oss ner. Efter att ha bevandrat oss i astronomi/astrologi (care) så fick vi ett par fina och ett par mindre fina åk och till slut tog vi oss hem oskadda.
