Sedan några dagar har vi varje morgon upptäckt små textrader på vår smutsiga bakruta. Första dagen fanns texterna; "Welcome to Strengen", "Sweden <3" och "Svensk killar knullar brå". Så efter detta har vi fört en konversation. Vi har ingen aning om vilka detta kan vara och till vår "förskräckelse" så knackade någon på fönstret ikväll. De sprang iväg men Adam lyckades trots detta nästan bjuda in en mörk silhuett på en öl. Vem vet, snart kanske vi får prata på riktigt med dessa märkliga typer.

När vi kom till berget i morse så möttes vi utav en hel del puder. Men något som förbryllade oss var hur lite folk det var. Det var bara att tacka och ta emot. Hela dagen var underbar, nästan. Det skulle inte varit sista åket men det fick det bli. Vi hade ingen mer tur att förbruka.
Vi hittade ett långt åk, fullt med små hopp och dropp. Vi visste att det kommer en transportsträcka så vi kunde inte köra vilse. Precis när vi ser transporten så ser vi också hur vägen dit ser ut. Ett vattenfall/ravin, det går inte se vad som finns efter den eller för den delen hur högt det är. Men det fanns en väg ner men den skulle vi behöva klättra ner för. Sagt och bestämt, vi klättrar. Det tog ungefär 5 sek innan Adam förlorade fotfästet och i kalabaliken störtar vi båda mot en okänd klippkant. När vi några sekunder senare vaknar upp nedanför klippan inser vi att det gick okej.
En snowboardåkare i 45 årsåldern syns nu där uppe där vi nyss varit. Han kastade ner Adams skida som lyckligtvis var det ända som blev kvar där uppe. Man skulle ju kunna tro att han lärde sig nått av vårt försök. Icke, sekunden senare flyger den medelålders mannen utför precis samma kant.
Nu är det inte meningen att det här ska låta livsfarligt på nått vis, men det var så det kändes innan vi sett att det bara var 3m och inte 20m.
/Gabbe