Marschen
Kl. 1210 den fjärde Januari, vagnen rullar ut från hemorten. Den över 20 timmar långa färden har startats. Ska vagnen hålla? Ska vi lyckas navigera bland fartdårar i Tyskland? Redan i Ljungby funderade vi på om vi inte skulle skrivit ut en vägbeskrivning. Köpte i alla fall en kartbok i Lund. Någonstans i Danmark började vi själva förstå att resan hade börjat. I Rödby körde vi på en nästan tom färja. Dags för en longboardtur? Adam gav det ett försök, värdelöst, alldeles för halt. Puttgarden kändes som ett nytt startskott, för nu var det bara framåt som gällde, 1100 km kvar. Strax utanför Lübeck började vagnen låta illa. Lekmän som vi är, säger vi att det var någonstans i växellådstrakten. Det slutade ganska omgående, men upplevelsen gjorde att nerverna var på bristningsgränsen i över 300 km. Därefter rullade det bara på tills dess vi äntrade Schweiz.

Slaget vid Luzern
Vi hade inte långt kvar till vårt mål, Engelberg, när vi närmade oss Luzern. Vår färd hade hittills inte gästats av särskilt många medtraffikanter.
0800, fiendetrupper i hundratal. Det tvingade upp hastigheten och utan sömn på ett dygn låg vi snabbt i underläge. Som om det inte var nog med det anslöt solen till striden. Kombinationen sol, smutsig vindruta och trötta ögon verkade som en chockgranat. Det var ren panik, vissa sträckor kunde vi lika gärna kört med ögonbindel. Det var ett under att vi kom ur situationen med bara en tvärnit och ca 600 svordomar.

Upprättandet av förläggning i Engelberg
Trötta och slitna efter att har erövrat hela föregående dygn parkerade vi vagnen och fortsatte till fots. Eftersom sista ordet från hostelet varit att det var fullt så var stämningen tryckt. I tystnad marscherade vi genom den lilla alpbyn och drömde var för sig om en dusch och en säng. Vi hittade till slut hostelet och gick in. Tur, två bäddar hade precis blivit lediga. Stridsparet går i däck.
Efter en sen revelj drog vi ut på byn för att söka oss en mer permanent förläggningsplats. Att det skulle bli svårt i den okända terrängen var vi medvetna om. Att det skulle vara omöjligt var dock en överraskning. Efter två dagar och ett gäng besök på diverse bostadskontor och ett flertal telefonsamtal gav vi upp. Stridsvärdet var vid detta tillfälle mycket lågt. Nog för att vi hade viktigare saker att göra, men stridsvärdet måste höjas.

Bakhållet vid Edenbar
Redan efter första ölen kändes det bättre. En kille i gult pannband på andra sidan baren var redan kraftigt förfriskad. Till skillnad från dennes följeslagare som tog det lugnt. Två öl, tre öl, vi hade glömt allt om boendekrisen. Fokus låg nu på den ena bartendern. Vem skulle få äran att gifta sig med henne? Innan handgemäng hade blivit något alternativ så tog vi en tequila, det gjorde troligtvis alla andra på stället också.
Full strid. Innan vi förståt vad som hände kom hela stället i gungning. Killen i gult pannband styrde med järnhand, när han dansade dansade alla. Nu var det ju "tyvärr" så att han inte bara dansade på golvet. Glas sparkades från bardisken och delar av inredningen blev till skrot när folket började de "högre" dansgolven. Allt efter detta är en dimma.

Öster ut
En dag senare hade hjärnhalvorna avslutat en lång och smärtsam strid (troligtvis med stora förluster på båda sidor). Det var dags att fara vidare. St. Anton var det nya målet (eller det ursprungliga). Allt kändes bättre och redan dag två fick vi nys om ett boende en bit utanför St. Anton. Vi slog oss ner på ett trevligt gasthaus i ett par dagar tills det blev dags att titta på stället. Det var litet men billigt så vi slog till direkt. Nu börjar vårt äventyr bland bergen!
/Gabbe och Adam